Förmodligen är det ändå fel att låta hela det gamla Klara nära nog spårlöst försvinna och ersättas av något så kallt och ointressant att ingen orkar gå dit eller bry sig. Idag menar många att Gamla stan är ett tydligt exempel på hur Klara kunde ha rustats upp – om den politiska viljan funnits. Men den fanns inte hos något enda parti. Protesterna var därför matta inför det till synes oundvikliga. En epok av spårvagnar, välklädda män i hatt och parisisk cafékultur är förbi. Det är dags för något nytt.

I ett par decennier består Stockholm av halvförstörda områden. Hålen i Brunkebergsåsen blottar det allra innersta och stora byggkranar svänger som diktatorsarmar över staden. En kärna ska byggas och Sergels torg är ett mäktigt försök.

Att riva allt i dess omgivning, främst söder om Kulturhuset, är dock att grovt överskatta tidens förmåga att skapa hus av bestående värde. Förstörelsen av Klara sker dessutom (och lite oturligt) i en tid då ekonomin är god men arkitekturen sällan lever upp till modernismens mest omtalade succéer. Stockholm blir en mellanlandning där alla hela tiden är på väg någonstans. Det moderna är det föränderliga. Ett hus ska inte behöva stå i mer än sjuttio år, säger ett borgarråd. Ett hus är en kostym som blir sliten och omodern. Staden själv är en ram och en maskin, inte en stämning och en berättelse. Den ska vara förutsägbar och tydlig, inte ett sätt att leva.

En kontinuitet går förlorad när det lågbebyggda småborgerliga Klara blir till glas och betong.

Nuet slutar flöda genom de trånga gatorna och besökarna som strömmar ut från Centralen för att precis som i andra stora världsstäder möta något oförutsägbart, förbjudet eller farligt får ta nya vägar. Stockholmarna blir plötsligt hemlösa under en viktig period av det förflutna. När almstriden åstadkommer en vändpunkt i rivningarna 1971, är det för sent. En stor del av Klara kunde kanske ha räddats om expansionen riktats mot delar av Södermalm och bortre Kungsholmen istället. Nu har Stockholms årsringar skurits itu.

Det nya Klara misslyckas ständigt med att leva upp till politikernas löften och arkitekternas drömmar. 40 värdelösa år rinner trögt förbi men så händer något: stadsdelen ska räddas.

Belägringen är över. Hjulen ska snurra åt andra hållet. Klara beter sig ungefär som ett tidigare oönskat särkullbarn och visar, med hjälp av den oväntade kärleken, glatt upp en massa tidigare dolda färdigheter. Inställningen och det nya synsättet snabbar på utvecklingen och det blir tydligt att Klara har mycket av allt det där en stadsdel ska ha; läget, närheten till vattnet och historien.

Många menar att förändringen börjar i norr med förvandlingen av Norra Bantorget och expansionen kring Centralen för att sedan successivt dra sig åt sydost. Liv flyttar in, rörelsemönster ändras och nya stråk bildas. Ungefär tio år räknar man med att förvandlingen ska ta. Alla visioner ser såklart lite olika ut men även de mest modesta lovar stort och allt är med ens så uppenbart.

Pulsen har återvänt med hotellen och människorna. Modegraden har stigit och känslan av världsstad är åter påtaglig. Adresser klingar på något märkligt sätt bättre än för några år sedan och i vissa fall lika bra som på 50-talet. Namnen må vara de samma men associationerna är nya. ”Klara Strand”, till exempel, lever äntligen upp till det inbyggda löftet. Allt pekar åt samma håll; det finns ingen återvändo för de här kvarteren.

Klara är tillbaka, för att stanna. Igen.